Under vågornas viskningar och himlens tålmodiga blick stårett blekvitt hus — Drakhuset. I dess rum samlas ljuset i hörnen,minnen andas genom brädgolven,och kärleken lär sig tala på nytt.Här gömmer sig det heliga i det vardagliga — i soppa rördunder månen, i skratt som dröjer kvar efter sorgen, i den stillahandlingen att stanna.Drakhuset är både tillflykt och uppenbarelse — en sång för demsom har vandrat genom mörker och ändå tror på gryningen.Det är en påminnelse om att det extraordinära redan finns här,tyst framträdande i varje vanlig dag. — BetuliaVäktare av Drakhuset